Elmer Diktonius var en av de ledande gestalterna inom den finlandssvenska litterära modernismen tillsammans med Edith Södergran, Hagar Olsson och Gunnar Björling. Läs hans dikt om Edith Södergran
SÖDERGRAN
Stjärnfångerska! –
din håv är glitterfull
av gudabrak
och döda blommors prassel.
Ofödd såg du allt;
sjuk botade du friska.
Ingen avlade diktmygg som du:
livslevande,
blodsugande.
(Stenkol, 1927)
Styrelsen för Edith Södergran-sällskapet ser ut som följande
Olga Engfelt, ordförande
Nelly Jurvelius
Barbara Rosenqvist-Pettersson, sekreterare
Birgitta Nyberg
Rita Forstén
Vid sällskapets extra föreningsmöte 1.2.2019 kunde Olga Engfelt från Sverige väljas till ny ordförande för Edith Södergran-sällskapet.
Här följer presentationen:
Det var inte någon slump som har lett mig till Edith Södergran-sällskapet utan ödets vackra mönster som innefattar öst och väst, Ryssland och Finland. Liksom Södergrans liv rör mitt liv sig i olika baltiska miljöer: min hemstad Jaroslavl som ligger i det centrala Ryssland, Stockholm där jag har bott med min familj, min man och mina två barn, i tio år, och Finland där jag har gjort mina doktorandstudier.
Mitt livs första 27 år har jag bott i Ryssland, där jag har varit verksam som forskare och universitetslektor. Året 2008 har kärleken lett mig till Sverige som har blivit mitt nya hem. Svenska har blivit mitt andra språk och nyckeln till den finlandssvenska litteraturens spännande värld. Genom ödets lyckliga nyck har jag hamnat som doktorand i Åbo Akademi, där jag har disputerat en avhandling om Oscar Parland året 2018. Mitt liv är alltså ett evigt gränsöverskridande och en pendelrörelse mellan språk och kulturer. Det är kanske därför känner jag igen mig i Ediths mest melankoliska rader som beskriver längtan efter ett land som icke är.
Edith Södergran-sällskapets viktigaste mål ser jag i att främja den konstnärliga och vetenskapliga verksamheten som kretsar kring diktarinnans liv och författarskap. Sällskapet ska stödja de poeter, musiker och forskare som vill skapa och arbeta vetenskapligt med Södergrans litterära arv. Ediths dikter är den outtömliga inspirationskällan för nya tankar och läsningar. Därför är en av sällskapets uppgifter att arrangera poesikvällar i Ediths anda som skulle locka litteraturälskande människor.
Läs Anna Dönsbergs artikel på Yles hemsida under rubriken Kultur och nöje
När Firat Cewerî besöker Finland för att tala om Edith Södergran möts han av begeistrade landsmän. Firat Cewerî är kurd, författare, journalist och översättare och hans böcker utkommer på kurdiska, turkiska, persiska, tyska och svenska.
Kurdiskan är hans språkliga hemland. Kommen från ett land som inte finns, nämligen Kurdistan, har han översatt Edith Södergrans diktsamling Landet som icke är.
Översättningen av Södergrans texter ingår i det han vill ge tillbaka till det land och det språk där han tillbringat sitt vuxna liv, nämligen Sverige.
När militären höll på att ta makten i Turkiet 1980 var Cewerî en tjugoårig revolutionär. Som så många andra marxist-leninister och vänster. Då han ”drabbades av skrivandets virus”, övergav han politiken och koncentrerade sig på litteratur. Men även det var riskfyllt eftersom han ville skriva på kurdiska.
— Jag började skriva i tidig ålder och i tonåren skrev jag poesi. Att skriva poesi och att skriva på kurdiska var som att leka med elden. När militären var på marsch beslöt jag mig för att bege mig någonstans för att kunna skriva på kurdiska.
— Det var inte fråga om att man inte fick skriva politiska texter på kurdiska. Nej, även om man skrev kärleksdikter var det som att ha narkotika på sig. Tänk er om finlandssvenskar inte fick skriva på svenska utan polisen skulle göra razzior för att få fast författare.
När Firat Cewerî kom till Sverige bar han med sig dikter han skrivit. För att kunna smuggla ut dem hade han memorerat dem. Bara titeln på dikterna hade han skrivit upp för att inte glömma bort dem. När han kom till Sverige stängde han in sig i ett rum och skrev ned de dikter han hade skrivit redan i Turkiet.
— När jag satt och skrev i Stockholm och hörde röster eller ljud utanför trodde jag att det var polisen. Så rädd var jag.
Den första boken kom ut 1980 och sen dess har han i snitt översatt eller skrivit en bok per år, snart 40 böcker, förutom tidskrifter och artiklar.
Cewerî har själv aldrig suttit i fängelse. Men i sina böcker ger han röst åt landsmän som varit fängslade. Hade han stannat kvar i Turkiet hade han sannolikt blivit arresterad och suttit tiotals år i fängelse.
— Alla mina kompisar, oavsett om de är kurder eller turkar, har suttit i fängelse och blivit torterade. När de berättat om sina upplevelser i fängelse har jag lyssnat. Det händer att när jag lyssnar på någon som suttit 15 år i fängelse så gråter han efter två minuter. Det är trauman som kommer ut. De blir mina romankaraktärer.
Karta över Kurdistan Bild: (c) Peterhermesfurian | Dreamstime.com
Vad betyder det för dig att vara kurd?
— Egentligen har den kurdiska identiteten varit förbjuden som den är nu. Men i sig spelar det ingen roll för mig. För jag är emot all nationalism och rasism. De finns även kurder som försöker vara nationalister, men för mig spelar det inte så stor roll faktiskt.
— När jag började skriva var min turkiska mycket bättre än kurdiskan, fast den är mitt modersmål. Alla böcker vi läste i skolan var på turkiska.
— Jag kunde skriva på turkiska som många andra turkiska författare som är kurder. Som Yasar Kemal, en av Turkiets mest framstående författare. Han är kurd, men skrev på turkiska.
1923 bildades den turkiska republiken och 1928 övergick turkarna från det arabiska alfabetet till det latinska. Då förbjöds all litteratur skriven på kurdiska för den var skriven med arabiskt alfabet.
Turkarna transkriberade sin litteratur till latinska bokstäver och det växte upp en helt ny generation som skrev på turkiska.
Eftersom all klassisk litteratur på kurdiska var förbjuden och ingen ny fick skrivas har tre generationer kurder växt upp utan någon litteratur på sitt modersmål. Ända från att republiken bildades fram till år 1979 har det kommit ut två böcker, en diktsamling och en novellsamling.
— Båda författarna flydde också till Sverige. Så min bok blev den tredje. Den hette Dom angriper oss. Den var lite politisk, men innehöll kärlek också.
Firat Cewerî ville skriva på kurdiska för de miljoner kurder som finns runtom i världen. Han hade växt upp med språket och den rika kurdiska muntliga traditionen med berättelser, sagor och sånger.
Redan på 1100-talet började man skriva på kurdiska. Klassisk kurdisk litteratur skrevs på 1400 och 1500-talen, samtidigt med de persiska poeterna Khayyam och Saadi.
Förutom att Cewerî skriver egna böcker på kurdiska översätter han också rysk och svensk litteratur till kurdiska.
— Jag är författare och skrev innan jag började översätta, men varje gång jag läste en bok som jag tyckte om tänkte jag: Varför finns den här inte på kurdiska? Och så började jag själv översätta.
— Det var tack vare Sverige jag kunde börja skriva på kurdiska och jag vill tacka landet genom att översätta svenskspråkiga böcker.
Numera finns det mänskor som översätter till kurdiska, men då var de få. Cewerî började med Emil i Lönneberga som Astrid Lindgren också själv tyckte mycket om och fortsatte sedan med andra barnböcker.
— Även om Emil utspelar sig för hundra år sen finns det sådana karaktärer bland kurdiska barn. När man översätter glömmer man bort om det är en svensk, eller en småländsk eller vilken kurdisk pojke som helst.
I Sverige prenumererade Firat Cewerî på tidskrifter som Bonniers Litterära Magasin och finlandssvenska Horisont Från 1992 gav han ut en tidskrift på kurdiska som var partipolitiskt obunden och innehöll noveller, poesi, konst och översättningar från världslitteraturen. Kurdiska författare från hela världen medverkade.
Tidskriften hette Nûdem, som betyder Ny tid. Ny tid är på kurdiska Dema nû, men Cewerî vände på det till Nûdem. Numera finns det hundratals kurdiska flickor som heter Nûdem. Det gläder honom.
Edith Södergran Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland
Edith Södergran och Firat Cewerî möttes redan för 25 år sen när han översatte dikten Tre systrar till sin tidskrift. När han fördjupade sig i hennes författarskap slogs han av hur modern hon var fast hon skrev för etthundra år sedan.
— När hon skrev sina dikter saknade kvinnor rösträtt i de flesta europeiska länder. Hon är så aktuell!
— Jag var mycket påverkad av Vladimir Majakovskij när jag var ung och
tänkte på att de hörde till samma generation. Södergran var mycket
influerad av futuristerna.
Södergrans Landet som icke är , på kurdiska Bild: Firat Cewerî
Hur kom det sig att du valde den postuma diktsamlingen Landet som icke är?
— Jag tyckte att namnet passade så bra till den kurdiska utgåvan. Den
svenske diplomaten Ingmar Karlsson skrev en bok som heter Kurdistan,
landet som icke är. Det är en politisk bok om Kurdistan – landet som
åtminstone för Turkiet, Syrien, Irak och Iran inte existerar.
Det är speciellt en dikt som du säger att kurdiska kvinnor har tagit till sig?
När kurdiska kvinnor kämpade mot den terroristiska islamistiska organisationen ISIS blev de inspirerade av Violetta skymningar. När jag översatte den hörde jag nästan hur de tappra kvinnorna fick mod att kämpa mot de islamistiska kämparna. Till saken hör att om de islamistiska soldaterna dödas av en kvinna blir de inte martyrer och kommer inte till paradiset.
— Södergrans livsöde var tragiskt. För mig var hon ett underbarn som kunde sju språk och skrev på tre – fyra. Tyvärr drabbades hon av tuberkulos. När jag hörde om henne och läste henne så blev jag faktiskt förälskad i henne och skulle ha satt hela min förmögenhet på att rädda henne. Så tänkte jag verkligen!
Kommer du att fortsätta ägna dig åt Edith?
— Mina romankaraktärer väntar nu otåligt på att jag ska skriva eget en tid. Men jag kommer att översätta allt av Edith till kurdiska och jag ska marknadsföra henne också på turkiska.
Hurdan är situationen för kurdisk litteratur i dagens Turkiet?
Kurdiska är fortfarande inte undervisningsspråk i Turkiet. Cewerî och andra kurdiska författare skriver på ett språk man inte läst i skolorna. Då är det som ett främmande språk för kurderna.
— Kurdiskan är inte förbjuden, som den var när jag var ung. Men i Turkiet är det är fortfarande enmansstyre. För tre-fyra år sen fanns det lite hopp men nu finns det ingen opposition. Det är Erdogan som styr och bestämmer. Men det finns fortfarande verksamma kurdiska förlag som ger ut böcker fast det är svårt!
Bandet KLOT med kusinerna Saga och Emilia har släppt en singel och en musikvideo som baseras sig på Edith Södergrans dikt ”Vad är imorgon?” ur Septemberlyran, 1918.
Vad Är Imorgon” har en spännande musikvideo som är producerad tillsammans med dokumentärfilmaren Micah Garen, där också Edith finns med på vissa ställen. Singeln är producerad med Andreas Söderström i Stockholm november 2018. Finns tillgänglig på Soundcloud och Youtube och snart på Spotify.
Videon; https://www.youtube.com/watch?v=6ETq3E3HHLM&feature=youtu.be
Soundcloud: https://soundcloud.com/klotmusic/vad-ar-imorgon
Så här beskriver de sig själva:
”Ediths dikter har följt oss nära inpå livet sedan hon kom till oss av en slump. Det kändes som om vi själva hade skrivit det vi läste, att det var 100 år sedan kändes otroligt, som att ha mött en tvillingsjäl i en annan tid. Därför är det extra kraftfullt att för oss ge ut den sången just nu, i tiden och rymden, för att få skapa och möta Edith. Musiken vi gör är skapad helt av oss och i just denna låten är texten en sammanskapelse med inspiration från Edith och vår egen poesi.
Vi, Saga och Emilia är kusiner och uppvuxna tillsammans i Stockholm och har rest runt med vår musik och spelat hela livet tillsammans. Vi är 22 år vardera och har en EP på Spotify som heter ’Stormblick’. I KLOT samarbetar vi ofta med andra musiker och konstnärer.
Vi finns på www.facebook.com/klotmusic, instagram #klotklotklot ”
På de nya skivorna tolkar Anna Kruse dikter av Edith Södergran
Anna Kruse, född i Sverige, är en svensk-dansk jazzsångerska.Anna Kruse utbildade sig på Ingesunds Musikhögskola och på Københavns Rytmiske Musikkonservatorium. Hon skivdebuterade 2009 med Lyckokatt, sånger baserade på dikter av Edith Södergran.
Saxat ut Hufvudstadsbladet 10 movember 2018
– Det har varit härligt att få skriva på sitt modersmål, säger Magnus Lindberg vars nya kör- och orkesterverk uruppförs på lördag.
Edith Södergrans (1892–1923) dikter har med jämna mellanrum inspirerat musiker i olika genrer att tonsätta texterna, men sällan har dessa tonsättningar resulterat i musik som nått utanför Finlands gränser.
På lördag kväll kan det bli ändring på saken när tonsättaren Magnus Lindbergs (f. 1958) senaste stora kör- och orkesterverk, Triumf att finnas till, uruppförs i Royal Festival Hall i hjärtat av London.
Lindberg var huskomponist vid LPO åren 2014–17 och det aktuella stycket beställdes för en festival som uppmärksammar att det på söndag har gått hundra år sedan första världskrigets slut. Uruppförandet infaller kvällen innan årsdagen för vapenstilleståndet som satte punkt för kriget den 11 november klockan 11.
– Febrilt och förbryllat funderade jag på hur kunde kan ta ställning till kriget. Det var ju ett hemskt krig, rena slakten, och jag tänkte på bland annat Wilfred Owen och Benjamin Brittens War Requiem. Men ju mer jag tänkte på saken, desto mera övertygad blev jag om att jag inte ville skriva ett rekviem eller berätta något om engelsk historia, utan lika gärna kunde gå till vår egen historia. Finland var ju lika involverat i första världskriget, säger Lindberg.
Efter moget övervägande fastnade Lindberg för att tonsätta Södergran, en av de största poeterna och första litterära modernisterna, vilket omedelbart välkomnades av beställaren. Lindberg fastnade för sju dikter ur Septemberlyran från 1918, där ”Triumf att finnas till” blev den huvudsakliga texten som återkommer i början och slutet.
Ursprungligen var verket tänkt att sjungas på engelska, men språket blev till slut svenska och de 120 sångarna i London Philharmonic Choir har övat på sitt svenska uttal sedan början av juni. Triumf att finnas till är samtidigt det första större verket som Magnus Lindberg har skrivit till en text på sitt modersmål.
– Tidigare har jag tonsatt texter på engelska, tyska, franska och till och med gammallatin efter Paavo Castréns noggranna instruktioner. Men trots att jag talar tyska, franska och engelska är det en annan sak att arbeta med sitt modersmål. Det är väldigt befriande. Sen är vissa av Södergrans ord så gammalmodiga att man får fundera på vad hon verkligen avser.
Södergran har tonsatts av flera andra tidigare. Hur förhåller du dig till dem?– Många av mina kolleger – till exempel Mikko Heiniö och Jouni Kaipainen för att bara nämna två namn – har tonsatt massor av Södergran, så det har nästan varit genant att jag inte skrivit något alls. Å andra sidan har jag haft ett problematiskt förhållande till kombinationen av text och musik. Om jag inte hade skrivit Graffiti skulle jag knappast ha vågat skriva det här stycket.
– Av kollegernas alster har jag till exempel tittat på Jouni Kaipainens Stjärnenatten. Erik Bergman skrev också en fin Triumf och Karin Rhenqvist har också tonsatt texten. Men det är en så universell och fin dikt att jag tyckte att jag vågar komma med ett eget bidrag.
Vilka av dina andra verk än Graffiti kan Triumf jämföras med?– Under övningarna sade dirigenten Vladimir Jurowski att han kom att tänka på Seht die Sonne och det kan jag gott förstå. Om Graffiti byggde på skarpa kontraster och klipp mellan vardagens olika aspekter, hoppas jag här finns ett visst lugn, som man kanske inte har förknippat med mig tidigare.
Södergran är känd i Finland och Norden, men behöver hon presenteras för publiken i London?– Den som är väldigt insatt i poesi och litteratur har nog sett namnet, och dikterna finns ju översatta i flera versioner till engelska, men annars har alltsammans varit väldigt diffust. Att hon skrev på svenska men var finländare väcker förundran, också att hon växte upp i S:t Petersburg men gick i tysk skola. I Sverige och Norden känner man ju till Södergran, men att för engelsmännen få presentera ett nytt namn som är hundra år gammalt känns lite fräscht.
Efter kvällens uruppförande vid Themsens strand spelas Lindbergs Triumf också i Lissabon och Lille. I Finland hörs verket första gången på RSO:s stora Magnus Lindberg-festival nästa höst.
Nu kan du bekanta dig med Nelly Jurvelius utställning ”Edith -själarnas möte” 14.10 – 3.11. 2018 på Tölö bibliotek, Topeliusgatan 6 i Helsingfors
Bild: Svenska Litteratursällskapet
Vad är det hos Edith Södergran som fortfarande lockar nya läsare? Tre läsare har närmat sig henne från helt olika håll.
”Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. … Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”― Septemberlyran
Ingen kvinnlig poet i vår kultursfär hade väl innan Edith Södergran uppträtt så kaxigt som hon i sitt företal till diktsamlingen Septemberlyran (1918). Men så flög hon också på den nya tidens vindar och framtiden var, det var hon övertygad om, hennes och hennes gelikars.
Och hon har fortfarande medvind, vill jag påstå. Som nybliven ordförande för Edith Södergran-sällskapet kan jag konstatera att hon dyker upp i de mest överraskande sammanhang.
Själv var jag positivt överraskad över att hennes passionerade dikter fortfarande väcker sådan passion hos läsare.
Som det här att Magnus Lindberg firar sin 60-årsdag med att tonsätta ett specialbeställt verk för Londons filharmoniker med dikter av Edith Södergran.
Han slåss för att dikterna ska sjungas på svenska för att den engelskspråkiga översättningen av bland annat Triumf att finnas till inte är lika inspirerande. Hoppas att publiken får en översättning i programbladet.
Eller att Albert Bonniers förlag i våras utgav hennes dikter i sin klassikerserie – tyvärr i Gunnar Tideströms tillrättalagda urval. Men ändå – en pinfärsk Edith Södergranpocket!
Eller att den lesbiska kören Kaupungin naiset framför ett stycke som komponerats till Ediths dikt Livet både på finska och svenska.
Mera om Edith kan du läsa här.
Jag har träffat tre kvinnor som ägnat sig åt Ediths dikter, alla på olika sätt, antingen akademiskt, musikaliskt eller visuellt.
Svenska Litteratursällskapet har i samarbete med Litteraturbanken publicerat Edith Södergrans samlade skrifter på webben. Det betyder att böckerna tillgängliga för läsning, sökning och nedladdning från webbplatsen Litteraturbanken.se eller sls.fi.
Så här beskriver Agneta Rahikainen, marknadsföringschef på Svenska Litteratursällskapet samlingen:
— Om man är ett riktigt hard-core Södergran-fan så finns där allt hon skrev, inte bara hennes dikter och aforismer utan också det hon skrev på andra språk. Hon skrev ju också på tyska, på ryska och lite på franska.
Texterna på sls.fi är den enda versionen där precis alla av hennes dikter finns samlade. I andra förlags utgåvor kan det finnas bara ett urval av dikterna eller så är de stympade eller i fel ordning och man har kanske moderniserat språket.
Som poet är man ju väldigt noga med att ett diktverk är i rätt ordning och om det inte är det så blir det missvisande. Södergran hör till de mest antologiserade finlandssvenska författarna, som förekommer i flera olika antologier och då är det ofta ett urval som kan vara ganska snävt och snett.
— Ofta är de mera feministiska, starka kvinnodikterna, som jag gillar inte med utan istället är det en slagsida mot mera naturlyriska och” hjärta-smärta” dikter.
Agneta Rahikainen har doktorerat på Edith Södergran med avhandlingen Kampen om Edith, biografi och myt om Edith Södergran. Den utkom också ut i en lite mer populariserad version på Schildts och Söderströms för fyra år sen.
Där för hon fram en ny bild av Edith Södergran som en ”ung, levnadsglad kvinna, humoristisk, självironisk, okonventionell, resvan, social, rörlig, nyfiken, ombytlig och alert. Hon är högt bildad för sin tid och beläst, hon har en stark upprorslust och är fullkomligt kompromisslös i sin övertygelse. Och hon lever i hög grad med fingret på tidens puls. Hennes humor och ironi är genomgripande och ständigt blir man påmind om att hon inte alltid tog sig själv på alltför stort allvar.”
Agneta Rahikainen blir nuförtiden kontaktad av nya grupper som vill att hon ska skriva eller berätta om Edith, ofta från finskt håll. På hösten kommer Edith till exempel att förekomma i samband med en utställning i Ateneum och i Tavastehus museum ordnas en utställning om tuberkulos och då lyfter man fram Edith som en känd person som led av tuberkulos.
Det finns alltsedan 1984 ett Edith Södergran sällskap. Agneta Rahikainen var ordförande åren 1993 – 95 och efter det sekreterare fram till 2005. Verksamheten fotsätter och du är varmt välkommen med!
Anni Elif Egecioglu sångare, cellist och kompositör säger att hon hört om Edith Södergran sen hon var ung, men att det var först när hon fick hennes samlade dikter av sin pappa som hon började läsa mera.
Annis pappa upptäckte Edith i Istanbul och ville, inspirerad av Edit, komma till Finland men kom inte längre än till Sverige. Så när Anni flyttade till Finland för tio år sen gav han henne Ediths samlade dikter och för några månader sen även en översättning till turkiska.
— Jag tog henne mera på allvar år 2015, säger Anni. Då läste jag hennes dikter som ett bollplank för upplevelser som jag hade varit med om under det året och som var jobbiga och involverade död.
Många av Annis vänner och bekanta gick bort under en väldigt kort period och det drog upp mycket andra saker som hon varit med om tidigare i sitt liv, sjukdom och sådant som hon inte riktigt bearbetat eller ens reflekterat över.
— Så då var det bara väldigt fint att läsa hennes texter och det öppnade upp en värld av förståelse.
Vad ville du förmedla i dina sånger?
— Kraften! Det är det som jag tycker är intressant med just Edith Södergran, man känner så starkt i hennes texter att det finns ett ljus som brinner. Även i de mörka texterna finns det alltid det brinnande ljuset och hoppet.
Det var första gången Anni tonsatte någon annans texter. Det var väldigt inspirerande, men också utmanande. Hon fick tänka på annat sätt. På skivan finns också Karin Boyes dikter som var lättare att tonsätta.
— Södergran och hennes dikter har ju inte direkt ABAB uppbyggnad med vers och refräng, och det tyckte jag var väldigt inspirerande och kul. Det passade mig bättre musikaliskt.
Vad kan du berätta om din Edith-skiva?
— Jag är väldigt nöjd med den som ett album, en helhet. Det var väldigt viktigt för mig att göra den och jag tycker vi har fångat en väldigt intim känsla med mina tre musiker Pauli Lyytinen, Joonas Kuusisto och Tuomas Antero Turunen. Vi satt i samma rum och spelade in allting och vi har inte komprimerat musiken, så man hör andningar och vad som händer i rummet.
Skivan Edith kom ut förra sommaren och i sommar uppträder Anni Elif på på Meidän Festivaali i Tusby söndagen den 22 juli och i Aino Acktés konsertserie den 1 augusti på Café Sonck i Berghäll i Helsingfors.
En intention med Edith skivan var från början för Anni Elif att ta upp ämnet med psykisk ohälsa. Så därför valde hon också att ha med Karin Boyes texter.
— Det är viktigt att ta upp diskussionen varför det finns så mycket psykisk ohälsa och tankar kring självmord bland unga idag. Det är viktigt att föra fram hur man kunde förbättra vården. För det är en sjukdom där man kan hjälpa till, säger hon.
Bildkonstnären, författaren och bildkonstterapeuten Nelly Jurvelius hörde talas om Edith på Målarskolan i H:fors i sin ungdom. Hon blev intresserad av henne som person och började läsa dikterna ute i Pellinge skärgård på en liten sandstrand. Den sinnliga miljön påverkade hennes läsning.
— Jag tror att det gick en hel sommar när jag bara läste Ediths dikter. Miljön där i Pellinge är ju otrolig, en sandstrand och Edith och så läser jag: ”Solen har kysst mig. Så kysser ingenting på jorden”.
Förutom solen, vad var det som talade till dig?
— Det att hon gick rakt på sak – den där livskänslan. När jag fick reda på hennes bakgrund, hennes sjukdom … det att hon alltid steg upp och gick vidare. Och det har jag fått av henne som ett arv, att om det så handlar om död, fattigdom eller sjukdom så gjorde hon konst av sitt liv.
Jag skiljer mig från eder,
ty jag är mer än ni.Jag är i skymning
tempelprästinna
invigd bevakande
framtidens eld.
Du skriver i din bok Edith Södergran Själarnas möte om dikten Rosenaltaret. Vad fick den dig att tänka på?
— Jag var intresserad av kristendom och har varit med i ungdomskretsar. Jag har en ganska tuff bakgrund hemifrån då jag ofta undrade att var Gud fanns och när jag läste den här raden i Rosenaltaret ”Jag är i skymning tempelprästinna invigd bevakande framtidens eld” då var det någonting som tändes i mig. Jag frågade mig finns det en sådan här eld i mig?
— Är jag en person som vågar säga att jag bevakar framtidens eld? Finns det någonting av konstnär i mig som vågar säga att jag vet mycket mer än det jag själv vet och anar?
Och den raden gav Nelly kraft. Denna framtidens eld ville hon beskriva i sin bok, hur en sådan här dikt och en mening kan vara livsavgörande för en människa. När det har varit kriser i hennes liv har hon trott på det att hon är en ”invigd tempelprästinna” bevakande ”framtidens eld”.
Förutom Edith Södergran har du också skrivit om Rudolf Steiner och Hildegard von Bingen. Hur kopplade du ihop dem?
Alla de som läst Södergrans brev vet att hon haft kontakt med Rudolf Steiner och när jag ligger där på sandstranden i Pellinge läser jag plötsligt att Edith skriver. ”Jag älskar Rudolf Steiner” och det var klart att jag blev intresserad att veta vem denna person är som hon älskar.
Och flera år senare fick Nelly en möjlighet att åka till Rudolf Steiner seminariet i Järna och där träffa läraren Arne Klingborg som blev mycket viktig för hennes utveckling som Steinerpedagog och konstnär.
Nelly fann en oväntad likhet mellan Hildegard von Bingens och Edith Södergrans dikter. Hon säger sig ha hittat ett trettiotal dikter som är nästan som om samma person skulle ha skrivit dem med uttryck som ”jag är en konungadotter, jag kysser solen”.
Abbedissan och författaren Hildegard von Bingen levde under 1100-talet och Edith mer än 700 år senare. Men de har mycket gemensamt.
Det var antroposofiska sällskapets ordförande Marina Reuter som föreslog att Nelly skulle åka till Edith Södergranssällskapets grundande möte i Närpes 1984 för att tala om Edith Södergran och Rudolf Steiner och visa sina tavlor.
— Där var hela den tidens kulturelit med Stina Ekblad och Lars Huldén i spetsen och där talade jag om Rudolf Steiners staty Mänsklighetens representant och dess symboliska betydelser.
Södergran var fascinerad av Rudolf Steiner och hon hade hoppats att hennes vän Hagar Olsson skulle våga närma sig Steiner på sin resa till Tyskland men det visade sig att Hagar inte lyckades eller vågade närma sig denna man som hade hotats till livet för sina politiska åsikters skull och som konstant var omgiven av människor som ville honom något.
Edith fortsatte så sitt andliga letande och övergav småningom både Rudolf Steiner och Friedrich Nietzsche.
— Hon övergav allt, och det som fanns kvar var Kristus. Hon var omutbar, säger Nelly Jurvelius.
— Så fattig som hon var mot slutet och sjuk och att hålla en själens stolthet och framtidens eld brinnande i de där omständigheterna som ingen av oss skulle stå ut med…
Men hon gjorde det!
Driven av WordPress & Tema av Anders Norén