Bild: Svenska Litteratursällskapet

Hur jag hittade Edith Södergran och fann att hon trots sjukdomsrykten mår överraskande bra.

Läs ordförande Anna Dönsbergs artikel om Edith Södergran, Agneta Rahikainen, Anni Elif Egecioglu och Nelly Jurvelius. Artikeln finns på svenska Yles sida under rubriken kultur.

Vad är det hos Edith Södergran som fortfarande lockar nya läsare? Tre läsare har närmat sig henne från helt olika håll.

”Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. … Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”― Septemberlyran

Ingen kvinnlig poet i vår kultursfär hade väl innan Edith Södergran uppträtt så kaxigt som hon i sitt företal till diktsamlingen Septemberlyran (1918). Men så flög hon också på den nya tidens vindar och framtiden var, det var hon övertygad om, hennes och hennes gelikars.

Och hon har fortfarande medvind, vill jag påstå. Som nybliven ordförande för Edith Södergran-sällskapet kan jag konstatera att hon dyker upp i de mest överraskande sammanhang.

Själv var jag positivt överraskad över att hennes passionerade dikter fortfarande väcker sådan passion hos läsare.

Som det här att Magnus Lindberg firar sin 60-årsdag med att tonsätta ett specialbeställt verk för Londons filharmoniker med dikter av Edith Södergran.

Han slåss för att dikterna ska sjungas på svenska för att den engelskspråkiga översättningen av bland annat Triumf att finnas till inte är lika inspirerande. Hoppas att publiken får en översättning i programbladet.

Eller att Albert Bonniers förlag i våras utgav hennes dikter i sin klassikerserie – tyvärr i Gunnar Tideströms tillrättalagda urval. Men ändå – en pinfärsk Edith Södergranpocket!

Eller att den lesbiska kören Kaupungin naiset framför ett stycke som komponerats till Ediths dikt Livet både på finska och svenska.

Mera om Edith kan du läsa här.

Jag har träffat tre kvinnor som ägnat sig åt Ediths dikter, alla på olika sätt, antingen akademiskt, musikaliskt eller visuellt.

Allt finns tillgängligt

Svenska Litteratursällskapet har i samarbete med Litteraturbanken publicerat Edith Södergrans samlade skrifter på webben. Det betyder att böckerna tillgängliga för läsning, sökning och nedladdning från webbplatsen Litteraturbanken.se eller sls.fi.

Så här beskriver Agneta Rahikainen, marknadsföringschef på Svenska Litteratursällskapet samlingen:

— Om man är ett riktigt hard-core Södergran-fan så finns där allt hon skrev, inte bara hennes dikter och aforismer utan också det hon skrev på andra språk. Hon skrev ju också på tyska, på ryska och lite på franska.

Den rätta versionen

Texterna på sls.fi är den enda versionen där precis alla av hennes dikter finns samlade. I andra förlags utgåvor kan det finnas bara ett urval av dikterna eller så är de stympade eller i fel ordning och man har kanske moderniserat språket.

Som poet är man ju väldigt noga med att ett diktverk är i rätt ordning och om det inte är det så blir det missvisande. Södergran hör till de mest antologiserade finlandssvenska författarna, som förekommer i flera olika antologier och då är det ofta ett urval som kan vara ganska snävt och snett.

— Ofta är de mera feministiska, starka kvinnodikterna, som jag gillar inte med utan istället är det en slagsida mot mera naturlyriska och” hjärta-smärta” dikter.

En Edith bortom myterna

Agneta Rahikainen har doktorerat på Edith Södergran med avhandlingen Kampen om Edith, biografi och myt om Edith Södergran. Den utkom också ut i en lite mer populariserad version på Schildts och Söderströms för fyra år sen.

Där för hon fram en ny bild av Edith Södergran som en ”ung, levnadsglad kvinna, humoristisk, självironisk, okonventionell, resvan, social, rörlig, nyfiken, ombytlig och alert. Hon är högt bildad för sin tid och beläst, hon har en stark upprorslust och är fullkomligt kompromisslös i sin övertygelse. Och hon lever i hög grad med fingret på tidens puls. Hennes humor och ironi är genomgripande och ständigt blir man påmind om att hon inte alltid tog sig själv på alltför stort allvar.”

Agneta Rahikainen blir nuförtiden kontaktad av nya grupper som vill att hon ska skriva eller berätta om Edith, ofta från finskt håll. På hösten kommer Edith till exempel att förekomma i samband med en utställning i Ateneum och i Tavastehus museum ordnas en utställning om tuberkulos och då lyfter man fram Edith som en känd person som led av tuberkulos.

Det finns alltsedan 1984 ett Edith Södergran sällskap. Agneta Rahikainen var ordförande åren 1993 – 95 och efter det sekreterare fram till 2005. Verksamheten fotsätter och du är varmt välkommen med!

Med toner till fots genom solsystemen

Anni Elif Egecioglu sångare, cellist och kompositör säger att hon hört om Edith Södergran sen hon var ung, men att det var först när hon fick hennes samlade dikter av sin pappa som hon började läsa mera.

Annis pappa upptäckte Edith i Istanbul och ville, inspirerad av Edit, komma till Finland men kom inte längre än till Sverige. Så när Anni flyttade till Finland för tio år sen gav han henne Ediths samlade dikter och för några månader sen även en översättning till turkiska.

Bollplank för sorger

— Jag tog henne mera på allvar år 2015, säger Anni. Då läste jag hennes dikter som ett bollplank för upplevelser som jag hade varit med om under det året och som var jobbiga och involverade död.

Många av Annis vänner och bekanta gick bort under en väldigt kort period och det drog upp mycket andra saker som hon varit med om tidigare i sitt liv, sjukdom och sådant som hon inte riktigt bearbetat eller ens reflekterat över.

— Så då var det bara väldigt fint att läsa hennes texter och det öppnade upp en värld av förståelse.

Vad ville du förmedla i dina sånger?

— Kraften! Det är det som jag tycker är intressant med just Edith Södergran, man känner så starkt i hennes texter att det finns ett ljus som brinner. Även i de mörka texterna finns det alltid det brinnande ljuset och hoppet.

Det var första gången Anni tonsatte någon annans texter. Det var väldigt inspirerande, men också utmanande. Hon fick tänka på annat sätt. På skivan finns också Karin Boyes dikter som var lättare att tonsätta.

— Södergran och hennes dikter har ju inte direkt ABAB uppbyggnad med vers och refräng, och det tyckte jag var väldigt inspirerande och kul. Det passade mig bättre musikaliskt.

Vad kan du berätta om din Edith-skiva?

— Jag är väldigt nöjd med den som ett album, en helhet. Det var väldigt viktigt för mig att göra den och jag tycker vi har fångat en väldigt intim känsla med mina tre musiker Pauli Lyytinen, Joonas Kuusisto och Tuomas Antero Turunen. Vi satt i samma rum och spelade in allting och vi har inte komprimerat musiken, så man hör andningar och vad som händer i rummet.

Konserter på kommande

Skivan Edith kom ut förra sommaren och i sommar uppträder Anni Elif på på Meidän Festivaali i Tusby söndagen den 22 juli och i Aino Acktés konsertserie den 1 augusti på Café Sonck i Berghäll i Helsingfors.

En intention med Edith skivan var från början för Anni Elif att ta upp ämnet med psykisk ohälsa. Så därför valde hon också att ha med Karin Boyes texter.

— Det är viktigt att ta upp diskussionen varför det finns så mycket psykisk ohälsa och tankar kring självmord bland unga idag. Det är viktigt att föra fram hur man kunde förbättra vården. För det är en sjukdom där man kan hjälpa till, säger hon.

”Solen har kysst mig”

Bildkonstnären, författaren och bildkonstterapeuten Nelly Jurvelius hörde talas om Edith på Målarskolan i H:fors i sin ungdom. Hon blev intresserad av henne som person och började läsa dikterna ute i Pellinge skärgård på en liten sandstrand. Den sinnliga miljön påverkade hennes läsning.

— Jag tror att det gick en hel sommar när jag bara läste Ediths dikter. Miljön där i Pellinge är ju otrolig, en sandstrand och Edith och så läser jag: ”Solen har kysst mig. Så kysser ingenting på jorden”.

Förutom solen, vad var det som talade till dig?

— Det att hon gick rakt på sak – den där livskänslan. När jag fick reda på hennes bakgrund, hennes sjukdom … det att hon alltid steg upp och gick vidare. Och det har jag fått av henne som ett arv, att om det så handlar om död, fattigdom eller sjukdom så gjorde hon konst av sitt liv.

Jag skiljer mig från eder,
ty jag är mer än ni.Jag är i skymning
tempelprästinna
invigd bevakande
framtidens eld.

― Rosenaltaret

Du skriver i din bok Edith Södergran Själarnas möte om dikten Rosenaltaret. Vad fick den dig att tänka på?

— Jag var intresserad av kristendom och har varit med i ungdomskretsar. Jag har en ganska tuff bakgrund hemifrån då jag ofta undrade att var Gud fanns och när jag läste den här raden i Rosenaltaret ”Jag är i skymning tempelprästinna invigd bevakande framtidens eld” då var det någonting som tändes i mig. Jag frågade mig finns det en sådan här eld i mig?

— Är jag en person som vågar säga att jag bevakar framtidens eld? Finns det någonting av konstnär i mig som vågar säga att jag vet mycket mer än det jag själv vet och anar?

Och den raden gav Nelly kraft. Denna framtidens eld ville hon beskriva i sin bok, hur en sådan här dikt och en mening kan vara livsavgörande för en människa. När det har varit kriser i hennes liv har hon trott på det att hon är en ”invigd tempelprästinna” bevakande ”framtidens eld”.

Förutom Edith Södergran har du också skrivit om Rudolf Steiner och Hildegard von Bingen. Hur kopplade du ihop dem?

Alla de som läst Södergrans brev vet att hon haft kontakt med Rudolf Steiner och när jag ligger där på sandstranden i Pellinge läser jag plötsligt att Edith skriver. ”Jag älskar Rudolf Steiner” och det var klart att jag blev intresserad att veta vem denna person är som hon älskar.

Och flera år senare fick Nelly en möjlighet att åka till Rudolf Steiner seminariet i Järna och där träffa läraren Arne Klingborg som blev mycket viktig för hennes utveckling som Steinerpedagog och konstnär.

Eldsjälar genom århundradena

Nelly fann en oväntad likhet mellan Hildegard von Bingens och Edith Södergrans dikter. Hon säger sig ha hittat ett trettiotal dikter som är nästan som om samma person skulle ha skrivit dem med uttryck som ”jag är en konungadotter, jag kysser solen”.

Abbedissan och författaren Hildegard von Bingen levde under 1100-talet och Edith mer än 700 år senare. Men de har mycket gemensamt.

Sällskapet grundas

Det var antroposofiska sällskapets ordförande Marina Reuter som föreslog att Nelly skulle åka till Edith Södergranssällskapets grundande möte i Närpes 1984 för att tala om Edith Södergran och Rudolf Steiner och visa sina tavlor.

— Där var hela den tidens kulturelit med Stina Ekblad och Lars Huldén i spetsen och där talade jag om Rudolf Steiners staty Mänsklighetens representant och dess symboliska betydelser.

Södergran var fascinerad av Rudolf Steiner och hon hade hoppats att hennes vän Hagar Olsson skulle våga närma sig Steiner på sin resa till Tyskland men det visade sig att Hagar inte lyckades eller vågade närma sig denna man som hade hotats till livet för sina politiska åsikters skull och som konstant var omgiven av människor som ville honom något.

Edith fortsatte så sitt andliga letande och övergav småningom både Rudolf Steiner och Friedrich Nietzsche.

— Hon övergav allt, och det som fanns kvar var Kristus. Hon var omutbar, säger Nelly Jurvelius.

— Så fattig som hon var mot slutet och sjuk och att hålla en själens stolthet och framtidens eld brinnande i de där omständigheterna som ingen av oss skulle stå ut med…

Men hon gjorde det!